Vanliga frågor om oxo-bionedbrytbar plast

Varför behöver vi oxo-bionedbrytbar plast?
Därför att tusentals ton plastavfall hamnar i naturen varje dag, och kommer att förbli där i hundratals år såvida det inte samlas in för förbränning eller kompostering.

Hur fungerar det?

En mycket liten mängd nedbrytningsagent tillsätts i tillverkningsprocessen. Den bryter sönder polymerens molekylära kedjor, och vid slutet av sin brukbara livslängd faller produkten sönder. Plasten bryts inte bara sönder, utan konsumeras även av bakterier och svampar när tillsatsen har reducerat den molekylära vikten till en nivå som ger mikroorganismer tillgång till kolet och vätet. Den är därför ”bionedbrytbar”.

Bryts plasten verkligen ned biologiskt, eller faller den bara sönder?

Nedbrytningsprocessen fortsätter tills materialet har bionedbrutits och inget annat kvarstår förutom CO2, vatten och mylla, och inga fragment av petro-polymerer lämnas i jorden.

Vilka typer av bionedbrytbara plaster finns det?

De två huvudsakliga typerna är oxo-bionedbrytbara och hydro-bionedbrytbara. I båda fallen påbörjas nedbrytningen av en kemisk process (oxidation eller hydrolys), följt av en biologisk process. Båda typerna avger CO2 vid nedbrytning, men hydro-bionedbrytbara (vanligtvis stärkelsebaserade) kan även avge metangas. Båda typerna är komposterbara, men endast oxo-bionedbrytbara plaster kan återvinnas ekonomiskt.

Är inte utbildning den rätta lösningen på nedskräpningsproblemet?

Förhoppningsvis kommer utbildning hjälpa till att minska nedskräpningsproblemet på flera generationers sikt, men det finns mycket skräp idag och det kommer alltid att finnas en del avfall. Det är nödvändigt att vidta åtgärder idag för att gå över till oxo-bionedbrytbar plast innan ytterligare miljontals ton plastavfall ansamlas i naturen.

Är det inte bättre att återvinna plasten än att låta den bionedbrytas?

Jo, och en av fördelarna med oxo-bionedbrytbar plast är att den kan återvinnas som en del i ett normalt plastavfallsflöde. Plasten kan dock inte återvinnas om den inte uppsamlas, så den behöver vara bionedbrytbar för att inte ansamlas i naturen.

Kan plasten komposteras?

Oxo-bionedbrytbar plast bryts inte ned snabbt vid "strängkompostering" vid låg temperatur, men är idealisk för "kärlkompostering" vid de högre temperaturer som krävs enligt EU:s nya bestämmelser om animaliska biprodukter. Det är faktiskt troligt att strängkompostering snart måste fasas ut.

Vad händer med plasten i en avfallshög?

Oxo-bionedbrytbar plast fragmenteras och bryts delvis ned till CO2 och vatten i en avfallshögs ytlager, men restmaterialen förblir fullständigt inerta djupare in i avfallshögen i avsaknad av syre. De avger inte metangas
Till skillnad från detta bryts hydro-bionedbrytbar (stärkelsebaserad) plast ned och avger CO2 i en avfallshögs ytlager om det finns tillräcklig mikrobisk aktivitet. Däremot genererar hydro-bionedbrytbar plast som befinner sig långt nere i en avfallshög i avsaknad av luft kopiösa mängder metangas, som är en kraftfull växthusgas.

Innehåller plasten tungmetaller?

Den innehåller övergångsmetalljoner av kobolt, järn eller mangan, som är nödvändiga spårämnen i människans kost. De ska inte förväxlas med giftiga tungmetaller såsom bly, kvicksilver, kadmium och krom, som aldrig används i oxo-bionedbrytbar plast.
Är inte plasten tillverkad av olja?

Oxo-bionedbrytbar plast tillverkas för närvarande av nafta, vilket är en biprodukt av oljeraffinering som annars skulle förspillas. Olja är förstås en begränsad resurs, men denna biprodukt uppstår på grund av att det finns ett globalt behov av drivmedel och oljor för motorer, och den skulle uppstå vare sig biprodukten används för att tillverka plastföremål eller inte.

Såvida inte oljan lämnas kvar under marken frigörs ofrånkomligen koldioxid, men så länge andra driv- och smörjmedel inte har utvecklats för motorer är det mer miljövänligt att utnyttja biprodukten, istället för att slösa bort den via förbränning vid raffinaderiet och använda knappa jordbruksresurser för att tillverka plast.

På senare tid har intresse uppstått för att tillverka polyetylen som utvinns ur socker. Denna typ, liksom oljebaserad polyetylen, är inte bionedbrytbar, men kan göras oxo-bionedbrytbar på samma sätt som den oljebaserade typen, genom tillsats av en nedbrytningsagent.

Men är inte hydro-bionedbrytbar plast återvinningsbar?

Nej, eftersom processen där den tillverkas från grödor i sig är en stor förbrukare av fossil bränsleenergi och därigenom en producent av växthusgaser. Fossila bränslen förbränns i de maskiner som används för att röja och odla marken, vid tillverkning och transport av gödningsmedel och bekämpningsmedel, samt vid transport av själva grödan. Energi används även av de tryckkokare som brukas för att jäsa och polymerisera material som syntetiserats av biokemiskt producerade intermediat (t.ex. polyaktisk syra från kolhydrater etc.). När materialet bryts ned frigör det CO2 och metangas, så den totala mängden fossila bränslen som förbrukas och växthusgaser som släpps ut är större än den för vanlig eller oxo-bionedbrytbar plast.
Det påstås ibland att hydro-bionedbrytbar plast tillverkas av grödor som inte odlas som föda, men tillverkas faktiskt oftast från matgrödor och driver upp priset på föda för människor och djur.

Lämnar plasten några skadliga restprodukter?

Nej. Oxo-bionedbrytbar plast klarar alla de vanliga ekogiftstesterna, inklusive frögrodd, plantväxtlighet och tester för organismers överlevnad (dafnier, daggmaskar) som utförts i enlighet med de nationella standarderna ON S 2200 och ON S 2300.
Avsiktligen och fullständigt försvunnen?

Argumentet att oxo-bionedbrytbar plast inte är önskvärd på grund av att dess komponenter har utformats för att avsiktligen och fullständigt försvinna är illa grundat. Om man vill förbränna plasten för värmeåtervinning, återvinna den mekaniskt, kompostera den i ett kärl, eller återanvända den, så går det bra, och de kostar knappast mer än konventionella produkter. Huvudfrågan är vad som händer med den plast som inte samlas in, och hamnar i naturen som avfall?

Oxo-bionedbrytbar plast försvinner hur som helst inte ”avsiktligen och fullständigt” även om den bryts ned i naturen, eftersom bionedbrytning i marken är en källa till växtnäring, precis som halm, gräs, löv osv.

Slarvigare avfallshantering?

Nedbrytbara plastpåsar har funnits i snabbköp i över fyra år, men det finns inga bevis på att folk skulle vara slarvigare med avfallshanteringen av dessa påsar (vare sig oxo- eller hydro-bionedbrytbara) och de har inte uppmuntrats till det.
Men låt oss säga för diskussionens skull att 10 % fler påsar slängdes. Om 1 000 vanliga och 1 100 oxo-bionedbrytbara påsar lämnades i naturen, skulle 1 000 vanliga påsar bli kvar i floder, på gator och fält i årtionden, men inga av de oxo-bionedbrytbara påsarna skulle bli kvar när den korta hållbarhetstid som programmerats i dem vid tillverkningen gått ut.

Det kommer alltid att finnas folk som avsiktligen eller oavsiktligen slänger sitt plastavfall. Vad kommer att hända med allt det plastavfall som inte återvinns eller förbränns, utan istället skräpar ned i naturen? Vore det inte bättre om den slängda plasten var oxo-bionedbrytbar?

Kan plasten marknadsföras som bionedbrytbar eller komposterbar?

Den nuvarande EU-standarden för kompostering (EN 13432) är inte tillämplig vid testning av oxo-bionedbrytbar plast. Däremot kräver EU:s direktiv om förpackningsavfall INTE att en förpackningsprodukt som marknadsförs som ”nedbrytbar” eller ”komposterbar” i enlighet med direktivet ska utvärderas genom referens till EN 13432. Direktivet utgår från att samstämmighet med dess huvudsakliga krav kan tas för givet om EN 13432 följs, men utesluter inte bevis på samstämmighet baserad på annan information, som t.ex. en rapport från ett välrenommerat organ. Faktum är att Bilaga Z i EN 13432 slår fast att det endast tillhandahåller ett sätt att uppnå samstämmighet med de huvudsakliga kraven.

Hur lång tid tar det för plasten att brytas ned fullständigt?

En stor fördel hos oxo-bionedbrytbar plast är att den kan programmeras till att brytas ned inom den tidsrymd som krävs. Den genomsnittliga brukbara hållbarheten för en plastpåse är ungefär 18 månader. Under den perioden återanvänds plastpåsar ofta som soppåsar eller för inköp osv.

Vilka nationella eller internationella standarder finns det?

Tills nyligen fanns ingen standard som utformats för att testa oxo-bionedbrytbar plast.
 I juli 2007 publicerade dock den franska organisationen för standarder, AFNOR, dokumentet XP T 54-980, som utgör en standard för oxo-bionedbrytbar plast inom jordbruk.

Ett utkast till standard 8472 som kan mäta oxo-bionedbrytning utgavs av British Standards Institution under 2007.
Oxo-bionedbrytbar plast kan testas i enlighet med American Standard ASTM D6954-04 for Plastics that Degrade in the Environment by a Combination of Oxidation and Biodegradation (plast som bryts ned i naturen genom en kombination av oxidering och bionedbrytning).

Den europeiska standarden EN 13432 är endast tillämplig på plastförpackningar, och författades innan bionedbrytbar plast blev populärt. Den är inte lämpad för testning av oxo-bionedbrytbar plast eftersom den är baserad på mätning av utsläpp av koldioxid under nedbrytningsprocessen. Hydro-bionedbrytbar plast är samstämmig med EN 13432, just därför att den frigör CO2 (en växthusgas) i stor mängd.

En annan otillfredsställande egenskap hos EN 13432 är att den kräver en nästan fullständig omvandling av plasten till CO2, vilket därmed berövar den resulterande komposten på kol, vilket krävs för växtgrodd, och slösar bort det genom utsläpp i atmosfären.
Omvandling av organiska material till CO2 i snabb takt under komposteringsprocessen utgör inte ”återvinning” enligt vad som krävs i det Europeiska direktivet om förpackningar och förpackningsavfall (94/62/EG med tillägg), och bör inte utgöra en del i en standard för kompostering. Naturens lignocellulosiska avfall beter sig inte på detta sätt, och om de gjorde det skulle produkterna ha föga värde som jordberikare och gödselmedel, då de skulle förlora det mesta av sitt kol.

Om ett löv underkastades utsläppstesten för CO2 som ingår i EN 13432 skulle det inte klassas som bionedbrytbart eller komposterbart!

Förpackningar som tillverkats av oxo-bionedbrytbar plast följer paragraf 3(a), (b) och (d) i Bilaga II i det Europeiska Parlamentets och Rådets direktiv 94/62/EG (med tillägg) om förpackningar och förpackningsavfall. Denna bilaga specificerar de huvudsakliga kraven för sammansättningen, och de återanvändbara och återvinnbara, inklusive förnyelsebara, egenskaperna hos förpackningen.

Oxo-bionedbrytbar plast uppfyller paragraf 3(a) därför att den kan återvinnas. Den uppfyller paragraf 3(b) därför att den kan förbrännas. Den uppfyller paragraf 3(d) därför att den klarar att genomgå fysisk, kemisk, termisk eller biologisk nedbrytning så att merparten av den färdiga komposten slutgiltigt bryts ned till koldioxid, biomassa och vatten.

Med vilken grad av säkerhet kan nedbrytningens tidmätning kontrolleras?

Som redan påpekats kan hastigheten hos nedbrytningen i stort kontrolleras genom det tillsatspaket som används för en given tillämpning. Den faktiska hastigheten hos nedbrytningen påverkas dock av graden av okontrollerbara variabler – särskilt värme, ljus och påfrestning – som plasten utsätts för. Högre grader av dessa variabler än vad som har beräknats påskyndar processen, och lägre grader gör den långsammare (men stoppar den inte helt). Av detta skäl lägger vanligtvis tillverkaren in en säkerhetsmarginal i den planerade nedbrytningstiden, för att tillförsäkra att egenskaperna hos plasten förblir intakta under hela den brukbara hållbarhetperioden hos produkten ifråga.

Måste tillsatserna eller de färdiga produkterna förvaras eller hanteras på något särskilt sätt?

Som angetts i svaret ovan, är en viss aktsamhet tillrådlig för att tillförsäkra att produkterna inte utsätts för värme, ljus eller påfrestning i överdriven mängd. Till exempel bör nedbrytbar plast förvaras på en sval/skuggig plats snarare än utomhus eller på en varm, solig plats. Förutom detta ”sunda förnuft” finns inga särskilda krav.

Är bionedbrytning slutresultatet av nedbrytning?

För produkter är svaret ja. Oxidativ nedbrytning av polyetylen och polypropylen orsakar ett sönderfall av den molekylära strukturen hos dessa plaster. De molekylära kedjorna blir kortare och ”vätbara”, vilket gör att biofilm kan bildas på plastens yta. Därmed kan mikrobiologisk nedbrytning ta över.

Försvinner plastmaterialet i en mjuk förpackningsprodukt (t.ex. en plastpåse) helt efter nedbrytning?

Mjuka plastförpackningar har, genom sin natur, egenskaper som är väsentliga för effektiv förpackning av produkter. Dessa egenskaper omfattar vattentäthet, flexibilitet och styrka. De långa sammanslingrade molekylära kedjorna i en polymer bestämmer dessa egenskaper. I och med oxideringsprocessen sönderfaller den molekylära ”stommen”. Det inledande resultatet är en försprödning som leder till nedbrytning – materialet kan inte längre betraktas som plast. En förlust av materialets styrka leder slutligen, efter att den mikrobiologiska nedbrytningen har avslutats, tillsammans med den allmänna nedbrytningsprocessen, till att det uppkommer lite H2O, lite CO2, och en liten mängd biomassa.

Hur kan mikrober konsumera ett plastmaterial?

Vanligtvis kan mikroberna inte få tillgång till kolet eller vätet i ett plastmaterial eftersom kedjorna är för långa – vilket markeras av den väldiga molekylära massan hos plast, t.ex. 300 000 u. Emellertid är det nu allmänt känt att när ett plastmaterial når en molekylär vikt på under 40 000 – genom oxidativ nedbrytning – blir materialet vätbart och kan behålla en biofilm på sin yta.  Denna biofilm främjar ett antal mikroorganismer som kan livnära sig på kolet och vätet i den oxiderande plasten.